Vad glad jag blir av snön. Ikväll var vi och åt julbord på Örestad. Det var väldigt gott och jag är proppmätt. Innan vi gick dit lekte jag i snön med Saphira i en timme så hon skulle bli riktigt trött och sova medan vi var borta. Sen var det så ärligt att gå en promenad i natten när snön lyste upp. Hoppas det håller nu ett tag.

Den där adventsljusstake köpte jag för många år sedan på myrorna i en period av mitt liv då jag var riktig fattig. Min man säger att det är den fulaste han har någonsin sätt men jag tar fram den ändå varje år. Jag tycker att den är söt och så har vi kul med den för Anders påstår att figurerna byter plats med varandra.

Grytan var utsökt. Hemligheten är att den fick puttra i flera timmar. Vi drack blåbärsglögg som välkomstdrink och Luciano hade tagit med sig en tiramisu som var fantastiskt gott. Saphira var nöjd med sin vistelse i Malmö. Anouk hade tagit henne på en promenad i kungsparken och på hundstranden. Alla fyrbenta och tvåbenta som de träffade ville hälsa på Saphira och Saphira vill hälsa på allt som rörde sig så det blev många stopp. Det blev lite klagomål att hon drar mycket i kopplet så det håller vi på träna. Det gjorde oss gott att vara ifrån varandra lite och få perspektiv på tillvaron. Och det gjorde mig gott att få kloka kommentarer från trevliga bloggare som vet vad de pratar om. Dessa råd kan man ta till sig för det känns att de kommer från hjärtat. Tack alla snälla er som bryr er. Ikväll var jag på en föreläsning om psoriasis artrit, den sjukdom som Anders har fått. Der var intressant men tuff. Det svåraste är att få en diagnos sen finns det bra mediciner. God natt. Dessa citroner växer i vårt uterum.

Idag stod jag i köket och lagade en couscous gryta. Saphira var på hundstranden i Malmö med min dotter, lilla Sony sov i Anders knän som läste en bok. Allt var frid och fröjd. Medan jag stekte köttet och hackade grönsaker funderade jag över livet. Jag arbetar med barn och hör ofta hur människor kritiserar varandra och ha åsikter om hur man bör fostra sina barn. Det är samma sak när det gäller hundar. Ursäkta ni som tar illa upp att jag jämför hundar och barn men principen är desamma. Jag blir alltid så förbluffad när jag hör folk som tror att deras sätt är den ända rätta och att alla som inte fostrar sina hundar, sina barn, sina katter, mm precis som dem bör kritiseras. Jag funderade vidare över vad som är det rätta och kom fram till att det finns vissa regler som alla måste följa. Man får absolut inte slå, kränka, förlöjliga och utnyttja andra levande varelser vare sig de är människor eller djur. Vi har ett enormt ansvar över dem som är beroende av oss som barn, äldre, handikappade, sjuka, djur och får inte använda vår makt till att göra saker som inte är till deras bästa. Sen bara man följer dessa regler borde det vara upp till var och en hur man vill leva sitt liv. Allt är inte svart och vitt och det finns inte bara ett sätt som är det rätta. Klart att jag har skyldighet att ta reda på hur dem som är beroende av mig fungerar så att jag kan ta hand om dem på bästa sätt och klart att jag har skyldigheten också att svälja min stolthet och söka hjälp om jag inte klarar det själv.  Men dem som ska hjälpa mig måste också kunna ge mig råd som stämmer med min och min hunds eller mitt barns personlighet. För jag kommer aldrig att kunna följa några råd som strider mot vem jag är.  Sen självklart måste jag kunna utvecklas och ändra mitt beteende om det gagnar den jag ska ta hand om men jag kan inte ändra min personlighet. Å andra sidan, jag avundas folk som har en fast åsikt och håller sig till den, för såna som jag som analyserar för mycket blir inga bra ledare. Så fort jag får råd av någon börjar jag analysera och prova och blir osäker. Jag tappar fokus och jag tappar bort mig själv helt. Jag känner mig värdelös som har en massa teoretiska kunskaper som jag inte kan sätta i praktik. Jag vill bara ta min lilla Saphira under armen och försvinna ut i skogen långt ifrån alla kritiska ögon. Tills jag inser att de mest kritiska ögon är mina egna. Man är oftast sin egen värsta fiende. Så, jag borde kanske välja en riktning och hålla mig till den eller vad tycker ni? Idag fyller jag 49 och jag hoppas verkligen att nästa år ska jag ha kommit till ro med mig själv och att Saphira och jag lever i harmoni med varandra. Nu ska jag gå och smaka på grytan innan gästerna kommer. Ha en bra dag.

Idag har dagen varit halvt bra och halvt dåligt. Saphira bara skällde hela morgonen så jag körde till stranden och gick och tränade henne. Plötsligt dök en 5 månader valp upp och de hade så roligt. De fick leka jätte länge medan husse och jag pratade. Det visade sig att vi var nästan grannar. På eftermiddag kom min dotter på besök med sin chihuahua Sonny. De fick leta efter grisöra, sen gick vi en kisserunda. Allt bra tills vi satte oss och skulle titta på en film. Saphira bara skällde och skällde. Hon fick gå in i buren. Där skällde hon oavbrutet. När hon hade lugnat ner sig hämtade jag henne och då satt hon igång igen. Då var det in i buren igen. Samma procedur. Det tog aldrig slut. Min man säger att så där är hon bara med mig. Hon är så mammig och accepterar inte att jag ägnar mig åt någon annan. Hon skäller med en pippig röst som gör ont i öronen. Jag blir så frustrerad. Jag tycker att jag gör allt enligt konstens regler och det fungerar bra så länge det är bara vi två. Men så fort någon annan är inblandad går allt åt skogen. Jag känner mig så misslyckad och tycker att jag borde ge bort henne till någon som kan bättre. Så när min dotter skulle åka hem tyckte min man att hon kunde ta Saphira med sig till imorgon och vi kunde passa Sonny. Sagt och gjort fast jag tror inte det hjälper alls och jag saknar henne redan. Jag tror hon kommer att vara ännu mammigare imorgon när vi träffas igen och då har jag gäster för jag fyller år. Jag borde ha köpt mig en guldfisk istället.

Min yngsta dotter Nathalie ringde från Paris idag. Hon jobbar au pair. Hon trivs inte alls och vill komma hem efter jul. Hon bor i en familj med två barn som är 8 och 10 år gamla, mitt i paris, 300 meter från Eiffel tornet., eget rum på vinden. Det låter helt perfekt förutom att familjen har missförstått vad au pair betyder. De är trevliga och vänliga men behandlar henne som en piga. Hon får städa, stryka kläder och laga mat hela dagen. Hon har aldrig tid att vara med barnen. Hur ska hon då lära sig franska bättre om hon tillbringar hela sin tid ensam i lägenheten. Och så beklagar de sig att hon inte stryker och lagar mat bättre och undrar varför jag har inte lärt henne det medan deras barn behöver inte ens städa sitt rum. Det måste Nathalie göra. Jag blir så förbannat, vem tror de att dem är. Och agenturen i Frankrike tycker att hon borde vara nöjd som bor så flott. Jag skulle vilja åka dit och skaka om dem. Och så säger min Nathalie: ”jag är ändå duktig som har stått ut i tre månader, jag är faktiskt ganska ung”! Hon är 19, klar hon är duktig min lilla tös. Det ska bli skönt att få hem henne.

Saphira var riktigt rolig idag. Först kom hon på att hon kunde öppna locket på papperskorgen och att det var bäst att göra det medan jag var under duschen. Sen var vi på gården för att träna lite. Jag har försökt lära henne att liga men hon inte har förstått så idag tänkte jag att vi skulle träna sitt kvar. Så fort jag sa ”sitt kvar” la hon sig ner jätte stolt ” titta var jag kan”. Vi provade igen och igen. Till slut var jag så full i skratt och gav upp. Då tänkte jag att nu provar vi med ”ligg kvar” istället medan jag går och gömmer ett ben. Det gick inte det heller, hon smög efter mig och tittade var jag gömde benet. Sen när jag sa ”sök” Låtsades hon leta i hela trädgården och hittade jätte snabbt. Men till slut lyckades jag lura henne och gömma benet utan att hon såg var. Det tog henne ett bra tag att hitta. Då blev hon trött och jag kunde läsa en stund. Men just nu har hon fått för sig att hon ska bita sönder alla möbler trots alla ben jag erbjuder henne. påminner om min flicka när hon var tonåring. Hon bet inte på möblerna men hon drev mig till vansinig, Tur att det går snabbare över för hundar. God natt. Bilden är tagen i China där min dotter Anouk träffade en valp av okänd ras.

Ikväll var jag hos min kompis Lisa i Malmö. Hon hade bjudit några gamla hundkompisar. Det var så underbart att få träffa dem igen. Vi var ett gäng som bodde på Gamla Väster, hade barn och hundar i samma ålder. Vi brukade träffas i Slottsparken och prata om allt möjligt medan våra hundar lekte. Det var så ärligt att träffas igen fast lite vemodigt för mig för att de alla hade sina hundar kvar i livet. Det är bara min Chipie som inte finns längre. Hon dog i november förra året i lugncancer. Veterinären kom hem till oss så hon fick dö hemma, lugn och fridfull. Hon var en blandning av Collie, golden retriever och labrador. Hon var otroligt snäll mot både djur och människor. En vecka senare fick jag en stark känsla av att hon kom till mig för att tala om att hon hade kommit till rätta och mådde bra. Verklig eller inbillning vet jag inte men det kvittar, det viktigaste är att det kändes bra. Jag brukar tänka att Saphira är en reinkarnation av Chipie för även om hon har en annan personlighet är hon också väldigt snäll mot andra djur och människor. Och visa saker verkar hon känna till i vårt hem som om hon hade varit med om för. Nej, nu blir jag lite väl sentimental. Ikväll fick Saphira följa med Anders och köpa en kanvasbur i Löderup som vi ska ha när vi reser. Kram till er alla.